Jag minns hur det var
Om någon timme går bandet på scen. Jag dras tillbaka till tiden då vi såg dem i ett tält på Malmöfestivalen. Precis vid kanalen. Det är många år sedan nu men precis som mina andra minnen lyser bilderna klart och krispigt fortfarande. Som om de är etsade där i mitt intre. Laminerad och med flera lager av fernissa. Gjorda för att sta emot erosion och tidens tand. Jag plockar som alltid fram dem med enkelhet. Utan ansträngning är de där. Värmen som får mina synapser att blixtra anländer även de. Hon genererar den bara genom att finnas där i tanken. Ofrånkomlig och vacker. Någon timme tidigare har jag återigen tyckt mig se henne i gränderna där jag bor. Fantasins nyckfulla existens. Och kanske kommer de gå på konserten, kanske inte. Så jag tittar på den utskrivna biljetten som ligger på mitt köksbord. Noterar linjen där pappersfibrerna brutits när jag vikt den för att stoppa den i fickan. Det har varit från och till i veckan. I den ena stunden har styrkan varit där och i den andra är har den plötsligt varit borta igen. Och hur mycket jag än söker den där i fredagskvällen hittar jag den inte. Trots ljus och lykta lyser kraften och modet med sin frånvaro. Så jag hänger upp biljetten på mitt kylskåp, där med Thåström och de andra. Där med de osedda. De kraftlösas och modlösas vägg. Just där hänger jag biljetten och sedan släcker jag ljuset i köket. Om en timme går bandet på scen och jag minns hur det var.