Dag för dag
Det är som att en hel sommarsemester kokas ner i en enskild vecka. Allt komprimerat under sju dagar i vecka 8. Jag ser dem sitta vid ett bord med snötäckta berg som fond. En paus och med en kall öl framför sig. Jag ser henne kisa i den starka solen och le det där gränslöst vackra leendet. Det där som är det vackraste jag någonsin kommer att uppleva. I bilden jag ser ler hon mot honom. Leendet strålar av gränslös kärlek och med en åtrå utan slut. Överjordisk. Jag ser hur hon till slut hittat hem. Jag ser dem där allesammans. Jag ser hennes döttrar och barn som eventuellt är hans. Jag hör hur de skrattar i pisten när de sätter av. Ett bord på kvällen runt vilket alla samlas. Två familjer som blivit en. Och jag ser honom. Känslan av att känna sig fullständigt värdelös sitter nästan i muskelminnet och framkallas som på beställning när han dyker upp där i tanken. Litenheten jag känner när jag ställs mot allt han är och har. Ansiktlös men med fullkomlighet och perfektion. Jag kämpar för att hålla bilderna på avstånd. Jag försöker att hantera det genom att göra något jag aldrig trodde jag skulle göra, jag gräver ner min i mitt jobb. Jag tränar som aldrig för. Jag målar och spelar musik så högt jag bara kan. Jag försöker fly på alla sätt möjliga. Till sist hittar han mig dock alltid. Hur snabbt jag än försöker springa i motsatt riktning så finns han plötsligt där ändå. Som om han trotsar tid och rum. Så jag räknar ner. Bockar av dagarna i vecka 8. En och en sliter jag dem ur kalendern. Siffra för siffra. Dag för dag.