Småfull och rätt lycklig!

Malmöfestival. På väg hem från centralen efter jobb tar jag de små gatorna. Allt för att minska interaktionen med festivalen. Potentiella ammanträffanden. Senare på kvällen ska Bob Hund spela och jag tänker att det är märkligt att jag aldrig sett dem live. Men jag kommer inta att se dem denna gången heller. Jag kan redan se dem där när jag nöter kullerstensgatorna i min kvarter. Jag kan se hur han står bakom henne och har armarna runt hennes kropp. Jag kan se hur hon trycker sin kropp mot hans. Hur de blir ett där framför scenen. Hur gränserna mellan deras kroppar suddas ut. Jag kan se henne blunda och försvinna in i ett tillstånd av fullständighet. Kärlek och musik. Lust och toner. Förälskelse i en kontext hon älskar. Jag ser hur han säger något till henne och hur hon skrattar och sedan kysser honom. Vi delar båda kärleken till musik och konserter hon och jag. För mig finns musiken där alltid. Oavsett sinnelag ställer den upp. Aldrig dömande. Alltid där. Jag tror inte jag överlevt utan den. Och konserter genererar ett tillstånd så oerhört svårslaget. Under rätt förutsättningar. Ibland tar dock självbevarelsedriften över. Risken att tillintetgöras av hans närvaro ställs mot den frigörande kraft som konserter kan ha för mig. Och just nu vinner den där driften. Just nu är den oslagbar. Överlägsen. Så jag låter dem står där i tanken. Där ett par kvarter bort. Jag låter dem stå där medan augustikvällen sänker sig över Malmö. Jag stänger dörren till lägenheten bakom mig och skruvar upp. Musik i ett annat sammanhang. Musik som en tillflykt. Helande och vacker.