Titeln kommer från en strof i ett meddelande som en kär vän och en på alla sätt fantastisk människa skrev till mig en gång. Jag tycker att det är vackert i all sin enkelhet. Det fångar de där tillfällena då plötsligt alla paddlar är i vattnet och asfalten är på plats. Tillfällen då man för en stund ser allt så tydligt och då den där ryggsäcken som man ständigt bär omkring på känns fjäderlätt. För mig kan det röra sig om en konsert, en låt, ett samtal, en bild eller tavla, en bok, eller resa. Alla har vi våra tillfällen då dessa stunder av klarhet behagar besöka oss och alla har de en sak gemensamt, inspiration. Inspiration som ju är själva bränslet i oss och som får oss att gå framåt och vara kreativa. Hos mig får denna kreativitet sitt utlopp i olika sammanhang och en del kommer jag att bjuda på här. Kanske kan det få någon att tänka en tanke, känna en känsla eller lyfta ögonen en stund och bara andas. Och om det bara skulle beröra en endaste liten människa, ja då är det gott nog.
Musiken har tystnat och gästerna har gått hem. Alla lampor är släckta men jag kan fortfarande höra ljuden av gårdagen studsa mellan väggarna. Med slutna ögon framkallar jag dem. Jag kan höra skratten och musiken. Känna kärleken och glädjen. Festen har funnits där hela veckan. Tankar och ledsamhet över att jag känner att jag saknar modet att gå. Så på lördagen försöker jag hålla mig sysselsatt. Jag städar, tränar och spelar musik så högt jag bara kan. På kvällen går jag ut och dricker öl med två vänner. För ovanlighetens skull rör jag mig obehindrat på gatorna. Men timmarna går fort. Snart finner jag mig hemma igen och festen blir återigen ett tydligt faktum i mig. Jag ser hur de dansar. Jag kan höra hennes skratt. Jag ser det där makalösa leendet. Plötsligt sköljer den där fula avundsjukan över mig igen. Avundsjukan på allt han fått uppleva med henne. Alla resor och sammanhang. Konserter de varit på och hur de funnits där tätt ihop. Skratten de delat. Jag tänker på alla kyssar och alla de gånger de älskat. Eller de gånger han fått uppleva henne på andra sidan frukostbordet en helt vanlig onsdag. Det vackra i hennes närvaro i vardagen när livet bara är. Plötsligt känner jag mig så oerhört liten. Otillräcklig. Ja, festen är över men på ett sätt pågår den fortfarande där i mitt huvud. På ett sätt dansar de fortfarande där. Kärleken. Skratten. När jag vaknar på söndagsmorgonen finns allt fortfarande där i mina bilder. Jag inser plötsligt att hon kanske möter morgonen bara ett par gator bort. På gatan jag såg henne svänga in bara en vecka tidigare. Kanske ligger hon där tätt intill honom fylld av gårdagen. Kanske kysser han henne i just detta nu och önskar henne en god morgon. Kanske ligger de där och möter söndagen tillsammans. Kyssar, ett par gator bort.