Det genomgående vackra
Överjordiskt vacker. Jag ser henne på bilden och som alltid är det som att mitt hjärta vill bryta sig ur mitt bröst. Som att det vill söka sig till högre höjder. Till andra dimensioner. Det vackra gör något med mig, det genomgående vackra. Skönheten fäller mig fullständigt. Hennes. Vissa saker tär inte tiden på. Vissa saker är gåtfullt beständiga, av universum välsignat. Det strålar om henne och jag gissar att det är det kärleken gör med en. Förälskelsen är tydlig. Hon har äntligen hittat det hem hon sökt efter. Jag bläddrar snabbt igenom de andra bilderna men dröjer inte vid dem. Jag vet att han är där i sammanhanget. Jag har sett de bilderna redan. Tusentals gånger har de figurerat i mitt medvetande den senaste veckan. Jag har redan sett hur de dansat. Jag har sett hans armar runt hennes kropp. Jag har redan sett dem skratta för att sedan förenas i en kyss. Jag har redan sett allt det där. Har avundats det och känt mig otillräcklig och värdelös. Så jag försöker finna mig i stunden och fokuserar på det vackra. Om så bara för en kort stund och så länge jag kan hålla mig fast vid det. Jag låter det fylla mig, berusas av vad det gör med mig. Hon, det genomgående vackra.