Småfull och rätt lycklig!

Insikt och slutsats. På väg hem från jobb går jag igenom festivalen en sista gång. När jag kommer hem känner jag tacksamhet för att jag inte sett honom där. Inte sprungit på dem på en av gatorna. Det är nästan som att jag hållit andan ända från centralstationen. Jag byter snabbt om för att bege mig ut på en löprunda. Allt för att rensa tankarna. Det kommer visa sig komma bli en rakt motsatt upplevelse. Antites. Jag tvingas vänta in några bilar innan jag kan komma över gatan och påbörja min runda. Plötsligt tycker jag mig se henne i en av bilarna. En Volvo. Precis den modell jag sett tidigare. Jag tittar efter henne och ser hur hon svänger ner i parallellgata till den jag bor på. Jag ser bilen stå där när jag några sekunder senare joggar förbi den. Plötsligt sköljer allt åter över mig. Vågen är brutal och hänsynslös. Insikten jag fått tidigare cementeras ytterligare och det faktum att de/han inte bara bor i närheten utan bokstavligt talat ett kvarter bort gör att staden krymper ytterligare. Ett varv senare ser jag bilen igen. Denna gången kommer den emot mig. Denna gång ser jag att det sitter någon i passagerarsätet. Lutningen på vindrutan gör det svårt att se ansikten trots att jag försöker fokusera. Speglingar och en lågt stående sol. Men när jag hastigt tittar in genom sidorutan ser jag att det är honom. Reaktionen blir omedelbar. Direkt. På en hundradels sekund framkallar han känslan av att jag är fullständigt värdelös. Kontrasten mot känslan som hennes meddelanden framkallade i mig någon månad tidigare är total. Fullständigt diametralt motsatt. Ett par steg kommer slutsatsen. Att det är han som bor där på gatan som jag brukar varva ner på när jag är klar med min löprunda. Det är hans gata. Tanken att hon har hämtat honom och att de ska spendera helgen hos henne kommer omedelbart. Först stannar jag för att mentalt försöka hitta balansen men sedan ökar jag takten igen. Jag försöker springa ifrån bilderna som väntar där. Tankarna. Jag lägger på två rundor. Tar fler steg oftare. Samtidigt vet jag att det inte kommer att hjälpa. Jag väljer den där gatan en sista gång för att varva ner. Jag funderar på vilket hus det är. Vilken lägenhet är hans. Bakom vilket fönster har de vaknat tätt omslingrade alla dessa morgnar.  När jag kommer fram till restaurangen där jag såg dem svänger jag av och lovar mig själv att undvika just den gatan. Försöker lägga det på minnet. Note to self. Jag tänker också på den stundande femtioårsfesten och hur jag sa att jag inte kunde. Egentligen inte på grund av att jag hade något annat inbokat men vetskapen av vad mötet med honom gjort med mig gör det omöjligt. Hur det hade tillintetgjort mig fullständigt. Varje kyss hade varit smärtsam lång in i själen. Varje smekning de utbytt hade slitit mig hjärta i bitar. Så jag sa nej. Jag tänker på Ossler, Joel Alme och The Deportees och säger nej. Hans ande svävar just nu över allt det där. Som ett moln utanför mitt fönster. Ett moln som klär av mig och visar alla mina brister och min otillräcklighet.

Kvällen blir inte som jag tänkt. På inga sätt  Ett slumpartat möte och hans ansikte vänder upp och ner på tillvaron. Bilderna kommer som ett brev på posten. Hundratals. Alla slutar de på samma sätt. Jag ser dem tätt ihop. Nakna kroppar utan gränser. Jag hör hennes ljud av vällust, kärlek och total förälskelse när han får hennes själ att vibrera. Jag hör henne förkunna alla hennes känslor för honom när han varsamt rör sig in i henne och deras kroppar har sammanslutits som ett fullkomligt väsen av perfektion. Där i stunden som det är omöjligt att avgöra var hans kropp slutar och hennes börjar. Och där hennes ljud som gör ord överflödiga. Jag hör och ser allt det där på fredagskvällen och försöker fly. Fler steg oftare. Så jag korkar upp en flaska vin och plockar fram gitarren. Jag spelar alla låtar jag skrivit om henne både gamla och nya som jag inte färdigställt ännu. Jag berättar historien. Jag förkunnar känslorna. Allt det som brinner i mitt bröst. Allt det som hon framkallar och som är så obeskrivligt vackert och ojämförbart. Allt det som är hon. Jag gör ett försöka att stanna där för en stund. Hopplöst och tröstlöst. Långt från insikt och slutsats.