Eviga konstverk
Andra måndagen på jobb. Semestern känns redan distanserad. Tydligt och resolut förpassad till dåtid. Insikten som kom för drygt en vecka sedan har varit väldigt närvarande den senaste tiden. Den har dykt upp med all sin klarhet när jag varit ut och sprungit eller bara haft ärende på stan. Destillerad och kompakt. Ett brus som hela tiden legat där i bakgrunden och dränerat mig. Dock med ett kort avbrott. Plötsligt bjuder en av hennes vänner in mig till deras gemensamma femtioårsfest. En person som genom åren har blivit en vän till mig också. En person jag uppskattar oerhört. Inbjudan värmer i mitt bröst och för en stund tystnar det där andra. Det är som att jag kastas tillbaka till en annan tid. Ett eko som strömmar genom mig. Vackert och saknat. Jag minns den fyrtioårsfest de hade tillsammans. Jag minns det som att det var förra veckan, detaljer som inte blekts på tio år. Eviga konstverk i mitt huvud. Knivskarpa. Bilder av skratt, glädje och värme. Ett vackert sammanhang. Men jag kommer inte att gå denna gång. Kan inte. Och det är nog bäst så. Hans närvaro där hade fått mig att känna mig så oerhört liten. Jag hade krympt och mina mindervärdeskomplex hade tagit över. Jag hade inte kunnat tänka på annat än dem där sida vid sida. Hon och han. Leenden och kyssar tätt intill på ett dansgolv. Bilder och verklighet i en perfekt storm. Trots det rör den där inbjudan mig. Den hittar sin väg till hjärtat. Och för en stund bleknar insikten och jag förflyttas tillbaka till den där kvällen för tio år sedan. En annan lokal och en annan tid. Jag stannar där en stund, jag stannar så länge jag kan. Stannar där i värmen, trygg i ekot av det förflutna.