Småfull och rätt lycklig!

När jag känner mig svag är jag ett lätt byte för den fula avundsjukan. När murarna lämnas obevakade och utan försvar fäller den mig enkelt. Den som känns så obekväm i mig. Den som sticker, drar och sliter i mig. Det är som att hösten gjort mig svagare än på länge. Återigen dyker deras upplevelser upp i mitt huvud. De som haft rätt kombination av färdigheter, egenskaper, förmågor och utseende. Allt det jag saknar. Allt det där jag avundas dem. Allt det där jag önskar jag vore. Allt det mina övermän är och har varit. Jag tänker på den unga mannen hon hade ett sommaräventyr med det året då ett beslut fattades på Koufonissi. Jag tänker på mannen som hon hade träffat och som hon berättade om efter att vi suttit och tagit ett par öl tillsammans och pratat musik hemma hos mig. Jag minns att hon var klädd i gult. Jag tänker på mannen från Stockholm som hon berättade om när jag låg i sängen på ett hotellrum i Berlin med ett glas rött vin på sängbordet bredvid. Och så tänker jag honom, han som bara finns i min tankevärld just nu. Han som jag har fått för mig ligger bakom den förändring jag upplevt. Alla deras aggregerade upplevelser faller över mig och rakt in i tanken. Hur de delat stunder i vardag och fest. Jag ser resor och hur de vandrat hand i hand i de vackraste omgivningar. Hur de känt hennes läppar fyllda av åtrå och förälskelse tryckas mot sina och de somnat med nakna kroppar tätt intill varandra i vackra nätter. Hur de varit på konserter eller på bio och tittat på henne samtidigt som de med djupaste kärlek varsamt kramat varandras händer. Fingrar flätade med omsorg. Jag ser enkla vardagar där de suttit vid ett middagsbord och berättat om hur deras dag har varit. Jag ser dem sitta där med henne och hennes två döttrar. Middagsbjudningar med vänner där de gnistrar tillsammans. Hon och dem. Tillsammans i förälskelse och kärlek i en oändlig mängd av situationer. Jag ser allt det där och känner avundsjukan belägra mig. Den fula avundsjukan. Så jag sluter mina ögon och frammanar bilden av bara henne. Det där våldsamt vackra som är henne. Vackert i själ och hjärta. I uppenbarelse och närvara. Det vackra i allt det som är hon. Det fullständigt unika och oöverträffade. Plötsligt känner jag lindring i tanken och avundsjukan bleknar för en kort stund. För en kort stund ser jag bara henne.