Jag bär det vidare
Alldeles där i lindan av sommaren frågade jag henne om hon ville träffas och ta en öl en kväll. Jag kände mig stark där i juni. Kände mig stark och ställde frågan om ett första möte på tre och ett halvt år. Det blev aldrig av. Men en midsommar som stod för dörren tätt följt av semesterresor och festival var det svårt att få till. Jag svarade att vi fick ta en sensommaröl i stället. Sedan kom sommaren med födelsedag och tankar. Efter det följde insikten född av funderingar och fantasi. Plötsligt seglade en ny pojkvän upp i tanken. En ny perfektion i gamla sammanhang och med mina gamla tillkortakommanden. Och med det hände något med det jag funnit där juni. En plötslig korrigering av kurs. Så det blev aldrig någon sensommaröl. Jag följde aldrig upp utan kände mig tjatig. Kände mig liten och med en plötslig avsaknad av försommarens styrka. Avsaknad av mod. Plötsligt fann jag mig åter så. Plötsligt finner jag mig så. En lång promenad in i hösten tänker jag på det där. Tänker på skeendet och dess påverkan. Ett foster avlat av en konkret förfluten period och tankar och fantasi.
Oktober lider mot sitt slut och i dagdrömmen ser jag en bild av en sensommaröl. Jag ser en ljummen kväll klädd i skratt och en vänskap som hittar tillbaka. Jag ser henne le och vad det vackra gör med mig. Allt det vackra som är hon. Jag ser glädje men också saknad. Saknad av det som en gång var och fanns. Allt cirkulerar där i mitt huvud i slutet av oktober. Allt cirkulerar och jag bär det djupare in i hösten. Bär det in i november.