I ljuset av skönhet
På det gamla nationalgalleriet ii Berlin finns det ett rum tillägnat de franska impressionisterna. I ett hörn i just det rummet och på varsin vägg hänger verk av två av mina absoluta favoriter. Verken som sådana är inga jag håller högst i deras respektive repertoarer, långt ifrån, men likväl hänger de där sida vid sida, Edgar Degas och Henri de Toulouse-Lautrec. Och det är just det som gör något med mig. Sammanhanget. Att de finns där och att jag står och betraktar dem. Ofiltrerad genialitet. Två makalösa förmågor. Skeva i sina personer men med odiskutabel perfektion. Skönhet gör alltid något med mig. Den gör mig svag och ödmjuk. Jag kan stå och betrakta den i en evighet. Skönheten. Försvinna i dess fullständighet. Det behöver inte vara ”Danseuses bleues” eller ”La modiste”, som hänger någon helt annanstans, utan det kan vara i vad som helst. Jag finner det i en låt, i en textrad, ett skratt eller i mötet med en sol som sakta sänker sig över en ö i det egeiska havet. Och jag finner det i henne. Den där skönheten som gör ord överflödiga. Den som paralyserar och tillintetgör, den som fascinerar och möjliggör. Jag kommer aldrig att greppa den och förstå men det är väl just det som är dess natur. Dess syfte. Att förtrolla och berusa. Så jag står där och betraktar. Låter det fylla mig och tänker återigen på vad hon gör med mig. Och det är just det som är så vackert. Det där jag inte kan förklara, det jag inte kan sätta ord eller färger på. Så jag omfamnar det istället. Jag låter det omsluta mig och jag förgås i dess kristallklara ljus. I just den fullkomligheten. Vad annat kan jag göra. I just det tillståndet finns han inte. I just det tillståndet är skönheten allt jag ser. Allt som strålar genom mig. Just där är jag och just där låter jag mig vara för ett par timmar, ett par dagar. I skönhetens ljus. I hennes ljus.