Småfull och rätt lycklig!

Mänskligheten är naturens stora defekt, en avart bland de vackraste av organismer. Jag läser innehållet i det kuvert från Skånepartiet som jag fått i brevlådan ett par veckor innan valet och vet inte om jag ska skratta eller gråta. Skratta för att det hela verkar vara ett stort skämt (om än ett av världshistoriens sämsta), eller gråta då jag är fullkomligt medveten om att det inte är det. Dessa små individer må utgöra en ytterst liten del av samhället men de finns dock där. Krälandes i den mörka sörja som gör att jag skäms för att kalla mig människa. Förekomsten av dess existens och idéer kan vi inte förneka. Det som skrämmer mig är att de har en publik. Det som skrämmer mig är att det finns människor som på fullaste allvar tar till sig det de säger. Historielösa. Som om det de säger vore en sanning. Jag ser samma tendenser runt om. Ständigt. Full av missnöje slänger man sig med begrepp som man vet väldigt lite om i sammanhang där de inte har att göra. Jag har vid flertalet tillfällen sett hur man släpar det vackra ordet ”yttrandefrihet” i smutsen bara för att legitimera sina egna inskränkta tankar och idéer. Man hänvisar till artiklar och citat utan att för en endaste sekund tänka källkritiskt. Texter från ”Fria Tider” och liknande källor med medioker journalistisk kvalitet och uppenbart brunt ursprung cirkulerar i en strid ström på olika sociala medier. Människor hetsar. Gatlopp. Det är som om det blir en sanning bara för att det är nedtecknat. En skrämmande tanke. Vi har sett det förr och vi ser det igen. ”Har de redan glömt?”, frågar jag mig själv tyst och nästan uppgivet. Mörk propaganda. Vi måste lära oss se igenom allt det där. Vi måste kritiskt granska och skölja bort allt slagg med avloppsvattnet. Det är kanske lätt att skratta åt den löjliga skrud som kallar sig Skånepartiet men de inskränkta åsikterna finns på långt viktigare positioner i samhället och i långt mer inflytelserika grupper. Det är verket av en mänsklig defekt som gjort att deras röster ekar där i maktens korridorer. En defekt som definieras av frånvaron av medmänsklighet och som fungerar som bränsle för dessa mörka strömningar. Högexplosivt. Vart tog egentligen kärleken vägen i allt det här? Varifrån kommer allt detta hat? När slutade vi bry oss om varandra? Det är rädslan för det okända och oviljan att betrakta världen utifrån någon annans perspektiv än sitt eget som gjort att de har en plats, som gjort att de tillskansat sig ett utrymme. Ett utrymme som de nu försöker legitimera som sitt i skydd av det vi kallar demokrati. Men det går inte att tvätta bort stanken av fascism med hjälp av röstsedlar. Det går inte att dölja en rasistisk natur genom att byta ut den gröna bomberjackan mot en mörk kostym och matchande slips. Det får bara inte gå. Jag vägrar att tro det. Inte när dessa begrepp och åsikter sitter så djupt intatuerade i deras skinn. Inte då det är deras sanna och verkliga natur. Jag vill istället tro på att vi tillsammans kan göra en skillnad, att vi alla kan öppna våra ögon och se. Jag vill tro att det någonstans inom de flesta av oss fortfarande gnistrar en kärna av medmänsklighet och kärlek. Tron på ett varmare samhälle är det jag bär inom mig, det är det jag hoppas på. Trött på allt hat, all avundsjuka och misstro mot våra medmänniskor kommer jag göra vad jag kan på söndag och jag hoppas att vi alla gör detsamma. För vi kan långt bättre än så här. Det vet jag att vi kan. Tillsammans kan vi säga nej till fascism i alla dess former. Tillsammans kan vi på söndag städa bort det en gång för alla.

Det är så jag säger det!

/Daniel