Jag känner
Det är måndag. Det är lunchtid. Hon sitter där vid bordet tillsammans med en arbetskollega och en gemensam vän. Jag undrar om det syns. Om mina ögon avslöjar allt det som brinner där inombords. Är de verkligen själens spegel så borde det vara uppenbart för alla som sitter där. De borde gnistra i takta med hur mitt hjärta slår. All min kraft går åt till att inte titta på henne för ofta. Att inte fastna med min blick för länge. Men det är som om allt det där vackra drar mig dit. Magnetiskt. Kraftfullt. Jag försöker att bete mig så normalt som möjligt men som alltid kompliceras det av virrvarret inom mig. Oron att på något sätt plötsligt drabbas av spontan tourettes finns där. Jag är rädd för att jag plötsligt ska slänga ur mig något helt opassande och konstigt. Jag förstår fortfarande inte hur en människa kan göra allt detta med mig. Hur är det egentligen möjligt? Varför är vi byggda för att vara kapabla att känna såhär? Att slungas mellan det oerhört vackra och självtvivlet som följer i dess kölvatten. Varför har evolutionen skapat underliga tillstånd? Samtidigt är det väl just det som gör det så speciellt. Så unikt. Det är väl just där och då man känner att livet verkligen är närvarande. Långt ifrån vardagens slentrian och rutinstyrda, bleka skeende. Visst , jag är medelålders men jag känner. Jag vill känna.
Lev och våga älska!
Daniel