Väldig
Det är söndag, dagen innan jag ska återvända till jobb. Det var länge sedan jag kände ett sådant motstånd. Som en stor vägg reser den sig framför mig. Monumental. Jag har tänkt på det en hel del sedan jag kom hem. Tankar om höst och jobb. Tankar som varit lättare att hålla på avstånd när jag varit bortrest. De har funnits där men blekare och mer diffusa. Men det är som om allt sköljde över mig så fort jag satte foten på Kastrup för att återvända till det som väntar. Jag har redan börjat stryka konserter ur min kalender. Kan inte riskera sammanträffanden. Ett plötsligt möte som uppstår på ett ögonblick, materialiserat ur ingenting. Ett möte som sliter allt mitt syre ur lungorna och som gör axlarna blytunga. Att plötsligt se henne där med någon vid sin sida, det saknar jag fortfarande styrkan för. I det hänseendet är jag alldeles för svag. Kanske är det bara söndagen som påverkar mig, jag vet inte, men för säkerhets skull så suddar jag ut evenemangen i listan som jag alltid har i min mobil. Bokstav för bokstav. Datum för datum förpassar jag dem till papperskorgen. Till de obesökta. Säkerhet istället för osäkerhet. Trots att detta är sommaren som aldrig verkar vilja ta slut så är hösten åndå på ett sätt redan här. Om än inte faktiskt så har den redan högljutt förkunnat att den är på väg. Väldig och monumental finns den redan där, just där bakom hörnet.