Sista ön
Sista båten till sista ön. Att lämna en ö finner jag alltid sorgligt. Som att ryckas ifrån något ofrivilligt. Jag har alltid haft svårt för att säga adjö. Hela konceptet finner jag avskyvärt. Smärtsamt. Samtidigt finner jag ro i att sitta på en fartyg och se öar sakta passera förbi. Skådespelet. Jag har haft svårt att slappna av under årets resa. Det gör mig orolig då det är nu jag borde ladda mina batterier. Det är nu jag ska återfödas. Jag har burit med mig många tankar och frågor som jag brottats med den senaste tiden. Omedvetet har jag packat ner dem där i ryggsäcken. Oförsiktigt har jag gett dem utrymme. För varje dag som gått har övertygelsen blivit starkare. Den som säger mig att hon träffat någon ny. Jag ensam med mina tankar har aldrig varit någon bra idé, för mycket rörelse, men jag brukar ha förmågan att lämna det där hemma. Grekland, en fristad. Men i år har jag inte varit varsam. Oförsiktiga förberedelser. Oaktsam. Trots allt hittar jag ett visst mått av ro där på däck. Just där då vinden omfamnar mig. Just där hittar jag stillheten i en dröm. En dagdröm. Trots min övertygelse ser jag en fiktiv berättelse. Ett skådespel. Ett alternativt universum. Jag ser hur hon är där tillsammans med sina döttrar. Jag visar dem mitt Grekland. Jag ser deras hår röra sig i vinden, som i en dans med havet. Jag hör dem skratta. Ögon, förväntan och leenden. Där på en båt berättar jag historien. Dofterna och vyerna. Ljuden och harmonin. Allt som i en film. Fiktion och fantasi men ändå. Det ger mig något just när jag behöver plockas upp. Just när jag behöver lyftas. Just där får jag plötsligt förmågan att lyfta bort honom ur ekvationen. Lyfta bort HONOM, övertygelsen, ett kort tag. Åtminstone för en stund så lyfter det Egeiska havet mig igen. Min vän. Min syster och min broder. Min ständiga givare av ro.
Lev och älska!
Daniel