Just så, just nu
Jag skriver det första redan min andra dag på resan, men tvekar länge att skicka iväg det. Det som blivit lite av ett stående inslag under mina greklandsturer de senaste åren. Vykorten. Jag älskar att skriva de där orden. Att lägga dem i brevlådorna. Jag finner ro i dem. Glädje. Det är inte många traditioner som jag fäster mig själv i men detta är en som har ett speciellt lyster. Något som greppar tag i mig där i sommaren i en varm omfamning. Ändå tvekar jag. Jag håller det i handen. Jag väger det. För och emot. Jag tänker på att allt känts annorlunda den senaste tiden. Att hon har känts annorlunda. Jag tänker på födelsedagen, jag tänker på midsommaraftonen som gled över i midsommardag. Ett meddelande vars känsla var att det var ämnat någon annan. Deja vu från ett meddelande hon skickat fel till mig på en konsert för flera år sedan. Jag tänker på hur jag fått känslan av att jag tränger mig på, som att det funnits något annat närvarande. I bakgrunden. Jag söker svar i greklandsnatten. Försöker utläsa något ur den stjärnklara himlen och ur den lätta bris som gör sig påmind över mitt bröst när jag sitter där på en balkong och försöker ta in allt. Försöker få det att berätta. Ett djupt andetag. En ro av dofter. Plötsligt reser jag mig upp och slänger på mig ett linne. Med vykortet fortfarande i handen stänger jag dörren bakom mig för att leta upp en brevlåda i greklandsnatten. Må det kanske vara en sista gång, men låt det åtminstone få vara, just så, just nu.
Lev och älska!
Daniel