62 slag
Jag vet inte varför men plötsligt tar jag min puls. 62! Det är något med sammanhanget. Tillfället jag befinner mig i. Det är någonting med båtar som anlöper och lämnar hamn. Avlöper. En hamnpromenad. Betraktarens roll. Dofterna, ljuden och kontexten. Allt det där verkar lugnande och världen där hemma känns så oerhört långt borta. Som om allt som finns där inte berör mig. Som om alla frågetecken just i nuet rätats ut. För stunden finner jag ett lugnt. 62! Jag har ingen möjlighet att mäta mitt blodtryck men jag gissar att det följer samma profil som min puls. 62!. Nya gäster med ryggsäckar anländer och andra lämnar. Allt i harmoni. Utbyte. Det upplevda lämnar plats åt det som bara väntar på att upplevas. Gammalt mot nytt. En ständig rörelse. Så jag sitter bara där och betraktar. Världen där hemma flera mil bort. Både geografiskt och i känsla. Vardagen suddig och abstrakt. Jag tänker på henne. Som så ofta tänker jag på henne. Jag ser mina känslor tydliga och oförvrängda av det sorl jag till viss del lämnat hemma. Den spöklika självkänsla som jagar mig där. Här ser jag känslornas konturer tydligare. Vackrare och renare. Äkta. Jag förstår återigen varför jag tog beslutet 2013, just där på stranden på Koufonissi. Nu fem år senare lika glasklart som någonsin. Återigen: Harmoni! Jag skickar iväg mig själv i tankern. Tillbaka. Insikten att jag gjort exakt samma sak igen är lika självklar som evig. Om nu varit 2013 med ett jag på 39. Med 62 slag i minuten hade beslutet varit lika enkelt att ta ännu en gång. En konsekvent riktning mot det fullkomliga men det för alltid lika onåbara. Att ha vågat ge sig hän övertrumfar det där varje gång. Att våga känna efter. Att hänge sig. Att handlöst slänga sig ut med vetskapen om den fullständiga smärta det innebär att landa. 62 slag! Då Koufonissi, nu Skopelos. Samma känsla men olika öar. Jag låter det där sjunka in i mig. Vissa saker beständiga. Oförändrade trots tidens obevekliga rörelse. Stadigt och resolut. 62 slag!
Lev och älska!
Daniel