Småfull och rätt lycklig!

Semester! Jag känner inte den iver som jag brukar känna inför den stundande resan. Jag vet inte varför. Det är som om allt det som cirkulerar i tanken lägger sordin på det hela. Jag kan inte till fullo njuta. Hittar inte syret som min flykt brukar generera. Om mindre än ett dygn sitter jag dock där på Kastrup igen. Betraktandes alla andra. Alla på väg någonstans, bort eller hem. Jag har alltid gillat det där. Det finns något där i alla historier och berättelser. Något större, något mer. En rörelse i dur och i moll. Kanske hittar jag det där alldeles i lindan av årets flykt. Lugnet. Just där precis innan den börjar. I ansatsen. Jag tar ett djupt andetag och försöker få surret i tanken att avta. Försöker hitta harmonin i det som stundar. En sommarsol skiner på mig på en uteservering. Min sista frukost på hemmaplan på ett tag. En sista frukost i det som jag betraktar som verklighet. Två kajor stjäl rester från ett bord en bit bort. Någon bläddrar förvånansvärt ljudlöst i dagens Metro medan jag sätter ner koppen med påtårskaffe på det lilla bordet och går igenom den där mentala listan en sista gång, listan över saker att bocka av innan jag beger mig av. Semester!