En dag jag fick
Födelsedag. 49. Jag är alltid kluven. Vill hitta den där glädjen att fira men samtidigt finns allt det där andra där så oerhört närvarande. Mina sommarresor bland öarna gör alltid gott men just denna dag är alltid svår. Oavsett. Ett berg. Ibland tänker jag allt det här är min far och mors beslut. Att jag aldrig fick en röst. Utan bara tacksamt ta emot och finna mig. Det stör mig lite. Nu är de båda borta och jag är kvar att hantera och administrera. Fungera. Ännu ett år. Det är inte det att jag blir 49. Jag har sedan länge intalat mig själv att jag är 50 så jag ser det själv som ett bonusår. Det är något annat. Något långt mer djupgående. Gratulationerna trillar in på sociala medier och på något sätt gör det dagen lättare. Tacksamt tar jag emot även om jag är fullständigt medveten om att det bara är en reflex för många när de ser notifieringen bland sina notiser. Click and send. Men för en gångs skull väljer jag att bortse från det ytliga och reflexiva flockbeteendet. Istället tar jag emot. Jag behöver det. Samtidigt vet jag att det är mer specifikt än så. Efter det senaste halvåret vet jag att hon aldrig kommer att skriva ett par ord och gratulera. Men det där envisa hoppet finns ändå där. Det nesliga och förargliga hoppet. Ett brus jag inte kan skärma av. Hennes ord har alltid haft en överjordisk effekt på välmåendet. Ord som gjort dagen rent av vacker. Hennes unika förmåga. Så trots att jag vet hoppas jag. Som en idiot som säker något som inte finns. Samtidigt är det inte heller det. Kärnan ligger i att allt är mitt fel. Det är mitt beteende genom åren som genererat kontexten. Det är jag som är skaparen. Ingen annan. Och det är just det som blir så monumentalt den 8:e juli. Skammen. Ångern. Vetskapen om att jag egenhändigt förstört något så oerhört mycket. Att jag egenhändigt suddat ut de där orden för all framtid. Ord för ord. Bokstav för bokstav. Som så ofta just när denna dag börjar lida mot sitt slut sitter jag på en balkong och blickar ut över en nattsvart himmel i Grekland. Jag letar efter Karlavagnen och i lurarna har jag Leonard. Det är så som traditionen nu är. Det är så som jag ändå försöker hitta ett ankare i en dag som svår. Omöjlig. En dag som söker och hoppas efter ord som aldrig kommer. En dag som jag aldrig röstade på, men en dag som jag fick.