21 dagar
Så anländer det som alltid anländer halvvägs in i resan. Insikten. Jag övermannas av den. Insikten att resan de facto så småningom har ett slut. En ändpunkt. Ett återgång. Det ofrånkomliga mötet med allt det som väntar där hemma. Det som inte på något sätt försvunnit. Det som inte bryr sig om var jag tar min tillflykt. Tålmodigt väntar det där. Vardag och verklighet. Väntar på att jag ska återvända. Redo att ta vid så fort inflygningen mot Kastrup börjar. Redo att sätta tänderna i mig med sitt brus. Virvelstormen av tankar och bilder. Det är ändå märkligt hur det där bruset tystnar när jag är här. Även om jag är fullständigt medveten om att det fortfarande finns där så är det nästan som att det är satt på ljudlöst. Mute. 21 dagar av ett tyst medvetande är ändå något. Men på nästan exakt samma klockslag så infinner den sig ändå där i juli. Insikten. Jag vet att det bara brukar ta en dag eller så innan jag slungas tillbaka till den partiella glömska det innebär att vara här. En dag innan hemmets kontext och verklighet bleknar och åter intar sin lätt transparenta natur. Tack vare den vetskapen så låter jag insikten om att allting har ett slut skölja över mig. Jag tar bara emot. Sänker murarna och låter mig föras med vart den än bär mig. Medan solen sänker sig över mitt älskade Egeiska hav står jag naken inför allt det som åter ska vara men med vetskapen om att det trots allt bara är halvvägs. Imorgon tar resan åter vid. Flykten. Pausen. 21 dagar av transparens och partiell glömska. Först efter det så återvänder jag.