Vågen
Så kommer den till sist. Vågen. Den väntade och ack så förutsägbara. Jag är ute och springer min vanliga runda. Det är första gången sedan jag kom hem. Nya skor och solen har trängt igenom molnen. Jag går igenom resan i mitt huvud för att stävja den sorg jag alltid känner när jag kommer hem. Jag går igenom veckorna kronologiskt i mitt huvud. Dagarna. Varje stund och händelse. Varje moment som satt sig i minnet. Försöker hitta dofter och ljud. Sätter minnesbanken på prov. Jag ser öarna. Känner havet. Jag tänker på kontexten och hur den i kombination med hennes ord skapade något. Överraskande ord som föll sömlöst in i närvaron. Fullständigt. Vackert. Men så ser jag plötsligt en bil som liknar deras. Samma modell och färg. Parkerad på nästan samma plats på gatan som löper genom parken. På nästan samma plats som då. En på inga sätt ovanlig bil men det är fullt tillräckligt. Det är precis det som behövs. En millisekund i medvetandet. Kanske är det deras? Plötsligt ser jag honom där igen i tanken. Precis så som jag gjorde där i början av juni. Ett annat minne. Studenttider. Mer behövs inte för att han, som under tre veckor varit befriande frånvarande, plötsligt blir påtagligt närvarande. Det är som att en strömbrytare går från 0 till 1. Jag känner åter hur jag krymper. Hur mina färger försvinner och transparensen tilltar. Plötsligt står jag där med komplexen igen. Plötsligt står han där som en överman. Förutsättningar och förmågor. Och vågen. Den sköljer över mig. Så jag ökar takten på stegen. Springer fortare. Jag försöker fysiskt springa ifrån upplevelse. Nuet. Men vardag och verklighet är på alla sätt tillbaka. Oundvikligt och ett faktum. Och fullständigt omöjligt att springa ifrån.