Småfull och rätt lycklig!

Jag kan känna hur pusselbitarna faller på plats. Hur de ljudlöst faller in i varandra med oklanderlig precision. Det är söndag. Imorgon väntar jobb. Semesterns ofrånkomliga parantes i vardagen når sitt slutliga faktum. Känslan är precis som när det gick upp för mig att hon träffat någon ny. Känslan och tanken är exakt densamma denna gång. Kusligt lika. Tvillingar. Tänkta tankar väcks åter till liv. Varför de hade parkerat just där de gjorde vid studentfirandet? Tankar som gifter sig med företeelser. Att jag tyckt mig se henne så många gånger i närheten där jag bor. På en filt i parken eller på en cykel på smågatorna. När jag tyckte mig se dem hand i hand och stanna utanför restaurangen där vi drack öl tillsammans. Det är som att jag står i ögat av mina tankars storm. Kav lugnt och allting blir glasklart. Naturligtvis bor de i närheten, eller kanske han. Att jag inte sett det tidigare. När just den tanken väl kommit är det plötslig som att den blivit en sanning. Trots att jag vet att det bara är en slutsats dragen från sporadiska sammanhang så har den samma effekt som en bekräftad sanning. På en hundradels sekund dubblerar mitt hjärta slagen i mitt bröst. Jag känner hur blodtrycket tar nya höjder. Plötsligt ångrar jag att jag köpt ut lägenheten. Ångrar det som då verkade vara en bra idé. Jag sitter fast. Det är köparens marknad. Återigen tanken att jag kanske borde flytta. En flykt omdöpt till omlokalisering. Jag gör en snabb kalkyl i huvudet om jag har råd med en liten hyresrätt också men inser snabbt att det på inga sätt en möjlighet, hur mycket jag än räknar. Samtidigt blir jag irriterad på mig själv att det blir min automatiska respons. Hur fånigt det än är kommer den som en reflex. Omedelbar. Men jag känner ändå hur staden krymper ytterligare. Hur den tränger sig på. Kvarteren som alltid på något sätt känts som en fristad. Plötsligt är det som att de ställs i ett annat ljus.

Det är märkligt hur en egentligen oförändrad värld kan framkalla så vitt skilda känslor. När jag befann mig på öarna och tänkte på det där mötet i början av juni var allt jag såg henne. Hur galet vacker jag tyckte hon var där i den tidiga sommaren. Gränslöst skön. Pulsökning av en helt annan anledning. Där var han inte ens en del av scenen som spelades upp. Väl tillbaka träder han åter in och scenens natur blir en annan. Plötsligt har han en framträdande roll och konturerna blir knivskarpa. Återigen får han mig att känna mig som ingenting. Ingenting och fullständigt underlägsen som människa. Substanslös. Jag tänker återigen på deras sommar och allt det han fått uppleva tillsammans med henne. Jag tänker på resan till Spanien och ser hur de förälskat håller varandras händer under en strålande sol. Kyssar och lustfyllda smek i den spanska natten. Jag tänker på andra äventyr de haft tillsammans. Dagar de gjort allt och dagar de gjort precis ingenting. Bara varit. Hon och han.  Ibland undrar jag om han då och då reflekterar över att han har den där uppsättningen av förmågor, talanger, personlighet och utseende. De där förutsättningarna som väcker hennes lust, förälskelse och åtrå. Ovärderliga. Förutsättningar som andra bara har i drömmar. Förutsättningar som andra hade gett upp allt för att få om så blott för en dag. Jag undrar om han då och då reflekterar över hur tacksam han borde vara för det livet dukat upp för honom. För det liv han klivit in i och den makalösa människa han nu delar vardag och verklighet med. Jag hoppas innerligt att han gör det och säger det till henne. Det borde vara en självklarhet varje morgon när han vaknar upp bredvid henne. Varje gång han känner hennes läppar mot sina. Varje gång han ser henne le mot honom och hör henne berätta vidden av de känslor hon bär i sitt vackra hjärta. Ord som andra bara hör i drömmar. Ord som andra hade gett upp allt för. Ord av förälskelse, lust och åtrå.