Onödig oro
Trots mina farhågor infinner sig lugnet. Så snart dofterna och ljuden återigen ger sig till känna finner jag det där jag alltid finner. Känslan. Ron. Jag är tillbaka bland öarna. Grekland. Oron att skulle påverka upplevelsen som jag har ett sådant behov av visar sig ha varit fullständigt onödig. Det är som om effekterna av sammanträffandet ett par veckor tidigare filtreras. Som om den blotta närvaror här fungera som ett raster genom vilket endast vissa bilder tar sig igenom. Vissa känslor. Plötsligt ser jag inte honom där vid den silvriga Volvon. Trots att jag vet att han finns där är det som att är han som plötsligt blir transparent istället för jag. Det är istället bilden av henne som dominerar när jag villigt låter mig övermannas av den grekiska kontexten. Det är bara hon. Det vackra. Det jag fortfarande efter alla år omöjligt kan sätta ord på. Det som får mig hjärta att rusa. Det är som att omgivningen och intrycken jag får där första dagen får mitt medvetande att fokusera på allt det där som gör gott istället för det som frambringar allt det andra. Den första kvällen tänker jag även på midsommaren. Hälsningar som blev hängande i luften. Av de tretton midsommarhälsningar som jag skickade är hon den enda som inte svarade. Kanske glömde hon eller så var det ett aktivt val. Kanske såg hon mig trots allt den där eftermiddagen den 5:e juli och påmindes om de gångna åren, påmindes om mig. Kanske var det anledningen. Det spelar ingen roll om hon glömde eller tog ett aktivt beslut jag förstår henne fullkomligen. De gångna veckorna har jag brottats med skammen som som sköljer över mig varje gång jag övermannas av minnena av mitt beteende genom åren. Vissa dager har jag inte klarat av att möta min blick i spegeln på morgonen. Inte mäktat med det som väntar där i den reflekterande glasrutan. Skam och ånger. Anklagelser och sorg. Men den första kvällen på resan lyckas jag med bedriften att för en stund välja bort det där. Jag vet att förmågan är kortvarig men håller fast vid den så länge jag kan och fokuserar på det vackra och allt det som det vackra gör med mig. Jag ser havet ligga stilla i den avtagande kvällssolen, ser pinjeträden stå gröna och blixtstilla, lyssnar på cikador berusade av sommarkvällen och jag ser henne där i hennes blåvita sommarklänning. Jag ser allt det som är vackert och omfamnar det. Vad annat finns det att göra.