Småfull och rätt lycklig!

Efter att ha jobbat tre dagar slår det mig plötsligt hur viktig semestervilan egentligen är för mig. Visst har ledigheten varit skön och välkommen men den där riktiga vilan har uteblivit. Pausen. Den där som kommer av att bara slänga av sig allt och försvinna in i en kontext utan brus. Ett alternativ. En parallell. Så jag sitter på jobbet och funderar på veckorna som bara försvann. Genomskinliga. Förutom den korta vistelsen i Göteborg så är det inte många minnesbilder jag kan plocka fram ur de där veckorna. Inga bestående minnen och intryck som kommer att finnas där. Inga bilder av upplevelser att plocka fram vid behov. På ett sätt är det som att veckorna inte existerat då de inte lämnat några avtryck inom mig. Som en sömn utan drömmar. Det konstiga året 2020 fortsätter. Avarten bland år. Jag funderar på att redan nu köpa en flygbiljett till nästa sommar. Att ha den där på kylskåpet som en påminnelse om det som väntar. Syret och stillheten. Kanske planer för något annat senare i höst och min numera traditionsenliga resa över julen. Tveksamma men hoppet finns där i en augusti där sommar till sist visat sig. Plötsligt slår det mig att det är första sommaren som jag kan komma ihåg som jag inte varit på en strand eller badat. Första gången. Det konstiga året 2020 fortsätter. Året som blev en anomali.