Sommar. Till sist ändå.
Jag öppnar en öl under blodboken där jag oftast sitter. Nyfödd bjuder juni på sommarväder och jag har som så ofta funnit min väg till parken. Sommar. Till sist ändå. Precis som förra året har känslan för årstiden ej ännu infunnit sig. Allt är censurerat av pandemin. Inget är som vanligt, återigen. Hoppet om resa finns där fortfarande och jag vägrar att överge den. Resan. Klänger mig desperat fast och spelar ovetande. Lördagens stillhet gör gott. En lätt bris får lövverket att dansa samtidigt som den svalkar min hud som ovant reagerat med rodnad. Förvånad och överraskad. Men värmen känns även inombords. Jag sitter en bit bort från där vi en gång satt en sensommar. Smörrebröd och vin med musik från våra mobiler. Enkelt men majestätiskt. Jag ler när jag tänker på det. Även om det är flera år sedan är minnet glasklart. Som alltid. Varsamt nedbäddad i minnesbanken för att kunna plocka fram vid behov. Denna gång kommer bilderna automatisk. De manifesteras där i takt med att värmen tilltar och sprider sig i mig. Filten är densamma och det är nästan som att jag kan höra henne där en bit bort. Där på gräset invid kanalen. Det är nästan som att jag kan se henne där med det där leendet som alltid gör att jag förlorar mig. Berusningen av det som är vackert. Jag lägger ner boken bredvid mig och låter tanken vandra medan lövverket fortsätter sin dans. Det bjuder upp och jag följer villigt med. Till sist ändå. Sommar.