Tacksam i stormen
Ibland försöker jag vända på det, och ibland lyckas jag. Att välja att fokusera på den tacksamhet jag känner för allt det hon framkallar i mig framför att övermannas av bilder av dem i mitt medvetande. Så istället för att uppmärksamma tankar på hur de hittar värmen tätt tillsammans under täcket där på söndagsmorgonen alltmedan en storm härjar utanför väljer jag den andra vägen. Tacksamheten. Jag bugar inför det faktum att hon ensam ligger bakom allt utlopp av kreativitet som jag finner så närande. Det fullkomligt unika. Det rena. Det spelar ingen roll om frukten av det inte blir något speciellt, om tavlan eller vad det än må vara blir medioker, för mig är det ändå viktigt. För mig spelar det roll. Det finns något i själva processen som gör att jag hittar vilan och syret. Hon finns där när jag sätter penseln på papper, i varje bokstav jag skriver eller när jag går i gränder med kameran på min axel och letar. Närvarande i mig. Jag tänker ofta på det när jag publicerar något på Instagram. Hon finns där i varje post. I ett fotografi på en blomma från en grekisk ö eller från en gränd i Prag i jultid, eller i en tavla som jag målat eller ord som framkallats. Det finns så oerhört mycket liv i det där. Rörelse och färg. Och jag skulle inte vilja vara utan det. Min värld hade varit så mycket gråare om den inte funnits där. Inspirationen hennes vackra väsen framkallar. Det där som är omöjligt att sätta ord på. På söndagsmorgonen lyckas jag trots allt vända på det. Jag finner fokuset och landar i tacksamheten, den där som jag inte ens kan börja att beskriva. Den vackra och fullständigt unika. Just där kommer inte bilderna åt mig.