Midsommar
Så anländer då midsommaraftonen. En sista högtid innan semestern. Kulmen på en gången vecka. Tankarna och känslorna är många och svåra att reda ut i sommarsolen. Värmen letar sig in genom öppna lägenhetsfönster och ger bilderna i mitt huvud en extra hastighet. En extra studs. Men det är ändå en högtid. Ett par ord skrivs. Ett par ord skickas. En hälsning. Bilder som brukar frammana stugliv och skog flyttar nu söderut. Sill och nubbe är utbytt mot tapas och cava. Jag ser dem i skuggan av en magnifik bougainvillea. Ett långbord. En nu komplett samling människor. Jag hör det kärleksfulla sorlet. Skratten. Deras midsommar i Spanien. På måndagens AW berättade hennes vän att de skulle vara över 20 personer. Jag ser alla och jag ser dem. Jag se hur han säger något till henne och hon smeker hans kind och kysser honom. Bilderna är tydliga trots att jag är klarvaken och mina ögon är öppna. Jag ser hennes tjejer där och ser hur de tagit honom till sitt hjärta. Bonusfamiljen. Det är tydlig för alla och envar vid det där bordet att hon hittat hem. Att hjärtat till sist har hittat den där hamnen hon letat efter. Kärleken. Honom. Jag kan nästan hör hur en av hennes vänner berättar för henne hur hon gnistrar. Hur det är tydligt att det är dem kärleken är ämnad för. Brickor som fallit på plats. Pusselbitar utan skarv. Jag ser hur kvällen börjar sänka sig över sällskapet och hur det vänskapliga sorlet fortsätter långt in i natten. Jag ser kärleken, förälskelsen och åtrån. Deras. Omöjlig att missa. Omöjlig att inte notera. En sista högtid innan semestern. Så jag skickar några ord för gammal vänskaps skull. Men känner även av oron. Oron över att de kommer att hänga där i tomma intet. Hänga där i luften av en vänskap som en gång var.