Det spanska skådespelet
Det är som om han sugit ur all glädje ur sommaren. Materialiseringen av honom. Verkligandegörandet. Som om det där sammanträffandet på joggingrundan den 5:e juni decimerat årstiden till något jag inte känner igen. Lusten efter ledighet och Grekland är inte som den brukar. En glädje i avtagande. Egentligen vill jag bara krypa ner under täcket och vakna igen i mitten av september. Sommaren kläs i en oro som jag inte varit med om tidigare. Rädsla. Svårhanterat. Jag tänker på slumpen. Hade jag bara tagit den där löprundan en timme senare hade det varit annorlunda. Sommarljuset hade haft kvar sin magiska lyster och den förförande sången av semester hade funnits kvar. Om jag bara…, om jag bara väntat en timme! En meningslös tanke i retrospektiv. Men trots det stannar den kvar länge.
Imorgon reser de till Spanien. Jag vet redan vilka tankar om står i startgropen. Förberedda och taggade. Vet redan vilka bilder som står på menyn i juniveckan. Jag har sett de flesta tidigare men nu har han ett ansikte. Ett ansikte när de sitter där vid bordet. Ett ansikte vid sociala sammanhang och middag. Cava, tapas, skratt och glädje. Kärlek och förälskelse. Ett ansikte när erotiken tar över och jag ser dem tätt ihop när det spanska mörkret sänkt sig utanför. Lust och åtrå ackompanjerad av cikadornas sång. Nakna kroppar i extas. Allt det där vet jag ska komma men ändå är det omöjligt att förbereda sig. Det kommer när det kommer. Det sker när det sker. Den spanska skådespelet har bara börjat.