Småfull och rätt lycklig!

Så händer det då till sist. Det jag fruktat under flera år. Alls dessa osedda konserters skapare. Jag ser dem på andra sidan gatan när jag är ute på min löprunda. Verkligheten är våldsammare än fantasin. Denna gång råder det ingen tvekan. Ingen chimär utan ett faktum. En bild med högsta möjliga upplösning. Verklig. En studentsmyckad Volvo. Ballonger. Gula. Jag ser henne där så fasansfullt vacker. Ojämförbar med någon annan. Det är nästan som att jag glömt hur oerhörd hennes skönhet är. Så total och ofantlig. Fullständigt förlamande. För en kort sekund glömmer jag honom. Sedan dyker han upp där bredvid henne. Mannen utan ansikte får plötsligt drag. Konturer och form. Struktur. Han ser inte ut som jag väntat mig. Inte alls. Inte våldsamt snygg som mannen från Stockholm eller den unge mannen som hon hade ett äventyr med för tio år sedan. Tvärtom ser han äldr än hon. Tio år kanske, knske inte. Skallig. Men det spelar naturligtvis ingen roll. Ingen som helst. Även om jag försöker hitta något i det. Småsint men sant. En värdelös tanke. Reptilhjärnans respons. En överlevnadsstategi. Farktumet kvarstår dock. just i den stunden har jag aldrig velat vara någon annan mer. Jag vill verkligen vara honom. Jag vill vara allt han är. En vilja som bor i varenda cell i mig. Jag vill se ut som honom och äga alla hans färdigheter. Beklä mig med alla hans egenskaper. De som hon fallit för. Metamorfos. Jag hade gladeligen övergett min kropp och existens för den förmånen. Han är allt jag önskar jag vore. Någonsin och för all framtid. Det är som att jag förbannar min far och mor för det de skapade där i början av sjuttiotalet. Förbannar dem för att de inte kunde göra mig till honom. För att det inte kunde göra mig rätt. Förbannar mig själv för den jag är och den jag blev.

När jag ser dem där tänker jag att det är detta hon väntat på. Att hennes hjärta till slut hittat hem. Att kärleken hon bär i sitt bröst är större än något hon tidigare upplevt. Den totala kärleken på hennes 50:e levnadsår. Det finns något fint i det. I den upplevelsen. Inte yta utan djup. Lust och fullständig förälskelse. Totalitet. Ojämförbar med den snygga mannen från Stockholm eller det ungdomliga äventyret för tio år sedan. Jag försöker nå hennes blick och vinkar men antingen ser hon mig inte eller så låtsas hon hon inte om det. Det spelar ingen roll. Några sekunder senare jag jag sprungit förbi dem. Men plötsligt är det som jag inte är där. Som att jag plötsligt upphört att existera. Precis som jag fruktat får han mig att känna mig fullständigt värdelös. Liten och obetydlig. Det är som jag bleknar där i löparspåret. Transparensen tilltar och till slut är jag fullständigt genomskinlig. Verkligheten är våldsammare än fantasin. 

Jag räknar bakåt för att kunna avgöra om det är en av hennes döttrar som tar studenten. Men får på något sätt inte ihop matematiken. En olöslig ekvation. Kanske är det hans barn som ska firas. Storfamiljen som tidigare dykt upp i mina fantasifulla tankar blir plötsligt ett faktum lagom till ledighet och semester. Jag försöker andas.  I höjd med biblioteket kör de om mig. På väg till firandet. Jag ser hur några ballonger plötsligt lossnar från bilen och de stannar. Hon stiger ut för att plocka upp dem och jag stannar också. Jag ser på henne och inser att det kanske kommer ta ytterligare fem år innan jag ser henne igen. Jag memorerar sommarklänningen hon bär. Blå och vit. Jag memorerar hur hennes hår rör sig när hon böjer sig ner för att plocka upp ballongerna som lossnat. Noterar varje rörelse när hon åter sätter sig i bilen. Plötsligt där och sedan borta. Memorerar och lägger på minnet. Det galet vackra. Det finns inget som kan göra så ont som den fullständiga skönheten. En total tortyr. Fullständigt gränslös och överjordisk. Religiöst. Jag förloras i den. Förlorar mig i henne. Den vackraste människa jag någonsin kommer uppleva. I mina lurar spelas "The Asphalt world" med Suede. Ett märkligt sammanträffande. En av mina absoluta favoritlåtar. Jag kommer ihåg när hon spelade den en kväll i huset hon flyttade till när hon separerat. En annan tid. Det var bara hon och jag. En flaska vin och våldsamt bra musik. En låt med ett fullständigt briljant slut. Just där inser jag dock att låten för alltid får ett annat sammanhang. Nu är det plötsligt hans. Det är honom jag kommer att förknippa den med. Varje gång jag kommer att höra den kommer jag hädanefter tänka på honom och första gången jag såg honom. Första gången jag såg dem. Låten kommer framkalla tankar på hur fullständigt otillräcklig han får mig att känna mig. Ful, liten och genomskinlig. Jag bestämmer mig för att dubbla rundan. Vill känna blodsmaken och den totala utmattningen. I huvudet surrar allt. Verkligheten är våldsammare än fantasin. Efteråt när jag duschat sätter jag mig i soffan med ett glas vin. Inser att sömnen kommer att bli sparsmakad. Tänker att det är tur att morgondagen är röd. Jag sätter på Tom Waits på stereon. Spellistan med Suede raderad för allt framtid. Jag önskar bara att det jag precis upplevt väntat till efter sommaren. Nu är jag istället livrädd för de kommande månaderna. Livrädd för bilderna som kommer dyka upp på dem. En efter en. Livrädd för sommaren. Verkligheten är våldsammare än fantasin.

A blue summer dress

A secret glance

A fleeting smile, 

A moment shared 

Just for a while

In an instant

Two worlds collide 

And hearts beat fast

With love inside.

The sun sets low

The sky, a glow 

As her dress dances to and fro

A beauty bright

A sight to see

Forever etched in a memory.

- DS -