Tidslinjer
Jag har premiär. Jag går ner i parken med min brassestol, två kalla tjeckiska öl och Lundells Vardagar. Det är fösta gången i år. Som alltid sitter jag inte så lång bort från den plats där vi en gång drack vin och åt smörrebröd. Vid blodboken. Nära platsen jag brukar springa förbi när jag är ute på mina joggingrundor. Det är knappt att jag vågar blinka. Så fort jag sluter mina ögon ser jag dem där. Jag ser hur hon vilar sitt huvud på hans lår alltmedan solen så sakta vandrar nedåt. Bredvid dem står en flaska cava. Hon skrattar åt något han säger och han smeker henne varsamt. Kärleksfullt och med förälskelsens känsliga dans. Subtilt men totalt. Solen är påtaglig och jag känner hur den borrar sig ner i min hud. Fortfarande blek och livlös. Som ett eko av vinterns och vårens tankar. Jag tänker på gången vi satt där. Dåtid. Imperfekt. En evighet men ändå inte. Tiden och fantasin lever efter olika tidslinjer. Den ena konsekvent och med given riktning och den andra som blixtsnabbt trotsar den teoretiska fysikens lagar. På en hundradels sekund förflyttas jag dit. Där och då. Vackert och våldsamt. Sedan slängs jag tillbaka, lika fort och lika brutalt. Nutid och verklighet. Vardagens kontext. Så jag hör hennes skratt både då och nu. Olika men ändå med samma ursprung. Hennes. Det våldsamt vackra.