Småfull och rätt lycklig!

Veckan känns evighetslång. Som om varje dag är en vecka i sig. Som om 24 timmar plötsligt blir 168. Lång och med en ström av bilder. Förväntat, men ändå. Omöjligt att förbereda sig inför. Plötsligt står man där inför faktum och vet inte hur man ska möta dem. Bilderna. Jag ser dem i små pittoreska byar och vid havet. Gränder och sand. Jag ser dem vid små cafébord samtidigt som solen så sakta sänker sig. Jag dem i en frukost när dag precis har vakna och i hetta när lusten tar över. Allt det där kommer i våg. Ibland lyckas jag stilla vågorna. Jag fokuserar. Jag ser henne där vid den silvriga Volvon. Jag filtrerar bort allt annat och ser bara henne. Det gränslöst vackra. Jag plockar fram henne ur minnet från det där känslomässiga sammanträffandet. En blå sommarklänning. Det vackra göra alltid något med mig. Något totalt och makalöst. Jag minns hur jag tyckte att hon inte åldrats en dag. Inte en dag på fem år. Kanske är det det som den besvarade kärleken, förälskelsen och åtrån gör med med. Jag minns hur det verkade stråla från henne. Lyckan. Kärleken. I stunder när jag lyckas fokusera på bilden av henne i en blåvit sommarklänning  lugnar havet sig. För en stund råder stiltje. Sedan kommer allt så småningon igen. Bilderna. Spanien. Han och sommaren 2023.