Stormen
Jag träffar en av hennes vänner efter jobb. Ett måndags-AW. En tidigare arbetskollega men även någon som jag under åren kommit att betrakta som vän, en jag tycker oerhört mycket om. I min paranoida hjärna ser jag det som att det blivit en vänskap på distans. Att det inte är som det en gång var. Att vi glidit från varandra i vår vänskap. Även om det är fullständigt naturligt då det är HENNES vän och vi inte längre umgås i sammanhang vi en gång gjorde så gör det mig ledsen. Det framkallar sorg. Distansen drar ner mig. En distans skapad av mitt eget beteende. Mitt egna korkade beteende. Det är i alla fall så min paranoida hjärna tolkar det. Men det blir en fin kväll. En glimt av det som en gång var. Det jag en gång var en del av. Imperfekt. Vi pratar musik och böcker. Det som alltid varit vår melodi. Saker vi förenas i. Förälskelser vi delar. Då sommaren väntar glider öven samtalet över på sommarplaner. Naturligt. Hon berättar att de ska iväg på ett gemensamt femtioårsfirande på lördag. Hon och det sammanhang jag en gång hade en flyktig bekantskap med. Ett sammanhang vars minnen jag vårdar ömt. Men jag förstår naturligtvis att även HON och han ska med. Storfamiljen. Och där är jag förlorad. Redan innan meningen om firandet är avslutad är jag förlorad. Jag har inte kunnat släppa synen av honom där vid den studentklädda Volvon sedan jag jag såg dem där för en vecka sedan. Sedan dess har han varit ständig närvarande. Hela veckan har han funnits där i tanken. Tidigare ansiktslös men nu med struktur och utseende. Form. Varje gång han dykt upp har han gjort mig liten och obetydlig. Mina försök till att hitta gömställen har varit fruktlösa då han åter materialiserats i tanken så fort jag känt mig säker. Och nu detta. Spanien. Jag försöker föra över samtalet på annat men under ett par tillfällen under kvällen glider det över i till femtioårsresan igen. Jag inser vidden av scenerna som kommer att spelas upp där i mitt huvud under veckan som kommer. Midsommaren som kommer att spenderas där. Jag inser alla sammanhang jag kommer att se HENNE med honom. Nu med ansikte. Jag ser glada tapaskvällar med Cava. Jag ser hur HON skrattar åt något han säger. Jag ser hur han gör succé i sammanhanget och hur alla säger hur väl de passar ihop. Hon alla gemensamt ser hur hon till sist hittat rätt. Den stora och kompletta kärlekens triumf. Allt det där sveper igenom mig i loppet av en hundradel. Våldsamt. Jag kommer att se dem tätt ihop under heta nätter. Nätter där det är omöjligt att skilja deras kroppar åt. Hetta och åtrå. Lust och fullständig hängivelse. Mitt medvetande tar ett djupt andetag i väntan på det som komma skall. Det är den 12:e juni och sommaren har knappt börjat men jag är redan förlorad. Jag hittar dock kraft för just den här kvällen. Ett AW men en människa jag tycker oerhört mycket om. Jag vårdar det i stunden men samtidigt vet jag. Jag vet vad som skall komma. Så jag stålsätter mig och väntar på stormen.
You're the best I've ever seen
You're the apple of my dream
And you're the flowers in the sun
You're the coffee in my cup
You're the one who woke me up
And you're the day that's just begun
You're the song I wanna play
You're the words I wanna say
And you're the string I wanna strum
You're the reason why I am
You're the reason why I can
And you're the day that's just begun
"The day that´s just begun"
- Daniel Norgren -