Småfull och rätt lycklig!

Trots hastigheten i den värld som snurrar och verkligheten som råder så skänker de grekiska öarna alltid ändå ro. Stillhet. På något sätt grundar de mig oavsett den tilltagande rörelsen. Oavsett det som finns där hemma. Här. Grundad i nuet. En trygg bubbla. Så jag suger åt mig så mycket. Försöker lagra. Insupa. Senare på kvällen besöker jag en kyrka. Jag går ofta in i dem när jag är på öarna. På kvällen när ljusen skapar poesi. Öppna för alla. Jag är på inga sätt religiös men det råder alltid en total tystnad i dessa små knallvita kyrkor. En vördnadsfull tystnad som det är svårt att inte beröras av. När jag kommer in upptäcker jag att jag är helt ensam. Det är som att inget som pågår utanför dörrarna når in. Tomt men ändå fyllt av så mycket. Jag plockar fem små ljus ur en låda och lägger fem euro i en skål bredvid. Ljudet av mynten som möter de som redan ligger där sugs upp av omgivningen. Direkt och fullständigt Jag tänder dem ett efter ett. Tänder dem på ett av ljusen som redan står i det stora karet med sand och vatten. Jag tänder ett för min far och ett för min farmor. Som för att fysiskt manifestera de tankar jag har om dem. För de tankar jag haft och kommer att ha. Saknaden. Döden. Det oåterkalleliga i den. Tacksamhet. Ånger. Allt det där fångas i de små flammorna som speglar sig i vattnet. Jag tänder sedan de tre återstående. Ett för henne och vars ett för hennes döttrar. För deras framtid. För all den värme som jag önskar ligger där. Kärleken och välmåendet. Livet. Allt det jag av hela min existens unnar dem och önskar träffar dem med sin storhet och totala existens. Även här letar sig tacksamheten in. Vänskapen. Skratten. Jag står i total stillhet en stund och tittar på gruppen av flammor. Deras knappt märkbara rörelse. Dans. Två ljus för sorgen och tre för glädjen. Fem ljus av kärlek.