I just detta nu
En kall öl skapar kondens på ett bord framför mig. Droppar i sakta rörelse längs ett glas. Hamnpromenad och 35 grader. Jag sitter och bara försöker vara. Andas i en turbulent tid. Försöker finna syre i en värld till synes i vakum. I en dagdröm ser jag dem plötsligt vid kajkanten en bit bort. En chimär. Hon och hennes två tjejer. Men en glass i ena handen vinkar en av hennes döttrar till mig och skrattar. Jag ler och vinkar tillbaka. Jag höjer glaset som i en skål till hennes glass-strut. Hon skrattar igen. Den är en fin bild. Plötsligt förändras dock förutsättningarna. Jag ser mig själv utifrån och inser då att det inte alls är jag som sitter där vid bordet. Att hela scenen bygger på en missuppfattning. En skev drömbild. Från dur till moll. Från fantasi till verklighet, dröm till ett reellt skeende. Det är han som sitter där. Så leendet är hans och vinkningen likaså. Jag tänker på allt han redan upplevt med henne och allt han i resten av sitt liv kommer få uppleva där i glansen av hennes kärlek. Den ackumulerade massan. Redan nu långt mer än jag någonsin ens kunnat fabricera i mina drömmar. Den där första kyssen. Natten de älskade med varandra första gången, när han hörde hennes andhämtning tätt intill. Åtrå och extas. Naken samklang. Och alla andra nätter efter den där första. Fester de varit på. Resan till USA och andra turer de delat. Äventyr. Skratt och fullständig kärlek. Konserter eller bara helt vanliga kvällar framför tv:n. Sedan tänker på det stunder jag haft med henne, hur de står där små och bleka i jämförelse, långt färre i antal men ändå. För mig utgör de ändå något unikt. De kommer för alltid att vara de vackraste av diamanter i mig. För mig. Jag kommer alltid att vårda dem som det mest värdefulla jag äger. Oavsett vad som händer i framtiden så kommer jag där på slutet hålla dem högst. Bära dem klart i medvetandet ända tills det att det släcks. Det vet jag redan nu. De kommer att följa mig ut, trogna där i tanken och minnet. Några sekunder senare är det tomt där vid kajkanten. Vid bordet är det återigen jag och min öl som är de enda närvarande. Jag tar en klunk och känner hur en droppe av kondensen landar på mitt knä. En plötsligt känsla av nu. Så jag undrar vad hon gör. Jag undrar vad hon tänker, i just detta nu.