Att komma hem
Så fort jag sätter min fot på centralstationen är det som att komma hem till deras sommar istället för min. Hans och hennes. En annan sommar. Som att värmen här i juli är deras, i deras stad. Ångesten för att återvända har varit stor och jag kan knappt greppa hur fort tre veckor kan gå. Tre veckor! Oviljan att återvända, Rädslan. Osäkerheten. Ryggsäcken känns tio kilo tyngre än vad jag kan minnas att den gjorde vid samma räls för 21 dagar sedan. Det är midnatt men fortfarande varmt. En tropisk natt tydligen. Det är i alla fall vad som sägs. På promenaden hem sköljer det över mig igen. Resan till USA. Midsommaren. Festivalen. Jag tänker på hur de säkert spenderat dagar där i hennes stuga. Ljumna aftnar under stjärnklara himlar. Kärleksnätter. Ett med kosmos. Jag tänker på när hon i november berättade att hon varit i Stockholm på fotografiska, jag i Berlin. Den där festen i November, den senaste gången vi sågs och hur jag ständigt den kvällen slogs av hur vacker hon var. Nyåret och mina tankar om det som skulle komma. Jag tänker på sommarens frånvaro. Tystnaden. Det som var, det som är och det som komma skall. Födelsedagen och gratulationer. Det svåra i att fylla 45. Tankar på att känna sig så oerhört gammal. Komplexen. Allt det där hinner jag med på den korta promenaden hem. Jag känner ryggsäcken bli ett kilo tyngre för varje tionde meter som jag betar av. När jag väl öppnar min dörr är det knappt jag orkar med att bära den längre. Som att jag burit den i ett hundra mil. Jag sätter mig i soffan utan att tända ljusen. Utanför finns verkligheten återigen. Vardagen. Livet.