Avstånd
Thåström, Hellström, Cohen, Bowie, The National, Säkert… Alla artister som jag inte haft kraften till att lyssna på den senaste tiden. Berg omöjliga att bestiga. Inte på grund av att jag slutat tycka om dem, nej på på inga sätt. Jag älskar dem. I mitt huvud har de på något sätt blivit förknippat med dem. Så jag finner det svårt. Omöjligt. Ett faktum. Obestridligt. För mig är musik så oerhört stort. Så mäktigt. Monumentalt och äkta. Men även den kärleken har en baksida. Jag knyter an för mycket. Ger det en enorm substans. Fint med fruktansvärt. Det är därför årets festival genererat så mycket tankar. Kärleken till musik är något vi alltid delat. Hon och jag. Kanske stommen i vänskapen. Det som burit den. Den gemensamma nämnaren. Att plötsligt se hur han manifesteras i det sammanhanget gör på något sett ont. Hur naturligt det än är så skapar det tankar. Bilder. En festival. Hon och han. Hur de förlorar sig i varandra och musiken. Finner allt det där tillsammans. Gemensamt. Kärleken. Deras och till musiken. Andra konserter i ljumna sommarkvällar. En förälskelse så total.
Innan resan gav jag mig fan på att jag skulle närma mig de där artisterna igen under veckorna här. Förberett med spellistor som samlat dem alla. Bon Iver och PJ Harvey finns där också och flera andra. Men så har det inte blivit. Det svaga har vunnit över styrkan. Jag har inte kunnat ansamla de krafter som behövts. Sista kvällen innan hemresa och då verkligheten åter ska göra sig gällande så sitter jag där. Sitter där med mitt högra pekfinger strax ovanför playikonen på Spotify. Jag har scrollat fram till ”Kom med mig” med Thåström men avståndet mellan mitt finger och telefonen känns milsvid. Oändlig. Kraften finns där inte. Bilderna och tankarna fortfarande för tydliga och tunga. Så jag lämnar Jocke där en blåsig afton på Andros och hoppas att vi kommer att mötas igen en dag. Hoppas att styrkan en dag infinner sig. Att han en dag kommer ljuda där i högtalarna igen. Musik i dess yttersta.