45
45 år! 45? Jag vet inte riktigt hur jag ska greppa det där. Födelsedagar har inte berört mig så mycket tidigare men i år slår den mot mig med all sin kraft. Skoningslös. Hård. Jag känner mig gammal, så oerhört gammal. Avundsjukan mot ungdomen, hans ungdom, känner inga gränser när jag sitter där på balkongen på kvällen. 45 år, ja jösses. Det är som om jag suddas ut när jag tänker på honom. Jag försöker hitta något att ta fasta på. Något som är jag. Men jag famlar. Jag irrar runt i blindo där i aftonen den åttonde juli. Söker stadga men finner ingen. Söker mark, men finner bara tankar om honom, om dem. Det är nästan vindstilla och jag kan höra försynta vågor slå mot stranden strax nedan för. Jag blundar och försöker låta det fylla mig. Ljudet av vattnet, cikadorna och doften av pinjeträd. Egentligen mitt forum. Mitt habitat. Men inte ikväll. Idag är det något annat. Situationen annorlunda. Gratulationerna trillar in på sociala forum men egentligen är det bara en jag bryr mig om. En som jag jag bytt mot alla de där andra. Jag har inga förväntningar på att hon ska komma ihåg men hoppas ändå där på kvällen. Ett par ord i färg. Några ord som skänker det där extra. Värmen. Hennes ord i aftonen. Jag hoppas men tvivlet är starkare då jag vet att hon är någon annan stans. Hennes tankar berusade av det där väldiga. Kärlekens monumentala grepp. Det vackraste av allt. Men ändå hoppas jag, ändå hoppas jag.