Osynligt men gnistrande
Jag tänker återigen på det där vackra fotografiet. Jag tänker på vad det satte igång i mig. En bedårande orkan. Jag brukar till det yttersta förbanna det faktum att jag är en känslomänniska men i detta hänseende prisar jag det. Ja, helgar det nästan. Jag bär plötsligt upp det som min främsta egenhet. Den ger mig förmågan av att beröras och upptas av företeelser som denna. Att till fullo njuta av till synes enkla händelser ger mig tilltro. Det sätter färg och fyller mig med något som jag inte riktigt kan definiera. Osynligt men gnistrande. Ogreppbart men påtagligt närvarande. Det slår mig att det kanske är just det som är hemligheten. Att vända de där egenskaperna man har och som man aldrig uppskattat, till någonting annat. Att se det ljusa istället för det mörka. Allt det där vi tidigare förbannat kommer inte att försvinna då det är en del av den märkliga brygd som gör oss till dem vi är och som gör oss alla unika, men vi behöver inte ge det utrymme. Inte släppa in det i onödan. Så jag sitter här och är tacksam för att det där fotografiet gift sig med just denna min egenhet och avlat fram en plötslig klarsynthet i mig. Den kommer kanske inte att vara beständig men det gör inget. Så länge jag vet att den finns kan den återkomma. Att fortsätta förbanna den vore ren idioti, och någon idiot vill jag inte vara.
Lev och älska!
Daniel