På andra sidan
I veckan är jag på en mässa. Göteborg måndag till fredag. Tanken att hon skulle kunna vara där har slagit mig flertalet gånger under dagarna innan avfärd. Den har smugit sig in i drömmar. Levande och vacker. Jag vet inte om hon jobbar kvar där hon jobbade tidigare men tanken har ändå varit återkommande och pulsen har ökat varje gång jag tänkt. På tåget upp springer jag på en kollega i bistron. Hon berättar att hon sitter med ett gäng från just stället hon jobbade på och kanske gör fortfarande. Ett gäng som också ska dit. Jag känner direkt hur pulsen ökar och det den där blodtryckstabletten jag tagit på morgonen ter sig plötsligt verkningslös. Jag går tillbaka till mitt säte och sluter ögonen en stund. Jag tänker på hur det skulle vara om det blir första gången vi ses på över tre och ett halvt år. Spontant och utan förberedelse. Jag ser mig själv. Nervös och svamlande. Ord som inte hittar sin väg. Fånig bland alla människor. En stund sedan rullar tåget in på stationen. När jag går av ser jag mig försiktigt omkring. Utforskande och nyfiket men med en puls som stiger. Just så blir de tre dagarna. Jag ser någon i ögonvrån och värmen inom mig gör sig påmind, men sedan visar det sig vara någon annan. Jag hör en röst som får mig att rycka till men den tillhör någon annan. Jag får en känsla precis innan hissdörrar öppnas men leendet på andra sidan är inte hennes. På söndagen går jag igenom känslospelet de där tre dagarna. Märkligt men också vackert. Hur hade det varit om jag sprungit på henne? Vad hade det framkallat i mig och hade jag ens varit förmögen att prata? Ja tänk om leendet på andra sidan hissdörren varit hennes, vilken värme det hade genererat. Odefinierbar och vacker.