Vårstädning
Jag vet inte vad det är med den där dekadensen. Vet inte vad det är med böckerna av Bukowski, Miller och Lundell som gör att de hittar mig. Jag ser samma sak i Waits musik. Ja även hos Håkan. Något som letar sin väg rakt in i det som är jag. Det är smutsigt men ändå vackert. Olyckligt men ändå med en hopplöst tilltalande kärlek. Det skaver och passar in samtidigt. Komplicerad längtan. Det finns någonting i deras svärta som är något mer. Något större. Det fula men ack så tilltalande. Substans som sticker ut mot allt det som brusar i vardagen. På tv ser jag dokusåpor med unga människor. Tatuerade och välbyggda. Snygga men tillsynes fullständigt korkade.Tomma på allt annat. Målade och artificiella men bara skal. Yta. Jag slår över till en annan kanal men ganska fort finns de där igen. Som en svärm av gräshoppor. En mediabetingad farsot. Meningar utan innehåll. Ett elakartat virus man inte kan bli av med. Nonsens. De vill synas och ta plats. Finns man där är man någon. Det verkar som om det är så det är. Är det en referens som jag ska förhålla mig till? Samtidigt känner jag avundsjuka mot deras tillsynes outsinliga självförtroende och det gör mig irriterad, jag blir arg på mig själv. Ett ofrivilligt erkännande. Hade jag velat vara en av dem om valet hade erbjudits? Åtrådd med tom? Ja, kanske. Det är TV när den är som värst så jag stänger av. Jag vänder mig istället till dem som har något att berätta. Till dem med bottenlösa källor av näring. Hjärta. De som i det fula har något så långt mycket vackrare att förmedla. De som ger. Den andra referensramen slänger jag bland soporna i köket. Bland kaffesump, kapsyler och gamla räkningar. Där den hör hemma. Bland allt det som borde städas och blästras bort från våra medvetanden. Tomhet som tar alldeles för mycket plats.
/Daniel