Försommarsol
Försommarsol. Ja känslan är nästan så. Jag sitter på en bänk och låter solen värma mitt ansikte. Det doftar nästan sommar. Subtilt. Det är nästan så att den finns där någonstans i luften. Ännu gömd men ändå närvarande. Jag försöker tysta mig själv och bara vara. Insupandes. Jag blundar. En bit bort hör jag barn på en lekplats. En sång av lek. Ett par duvor finns där också. I fonden. Kuttrandes. En kärleksjakt månne? Det är den tiden på året. Bakom mig fiskmåsar som kämpar om brödsmulor. Bokstavligt talat en kamp om brödfödan. Nygröna små blad som väntar på att få explodera i grenverken. Jag andas djupt och försöker känna mina hjärtslag. Rytmiken. Upprepningen. En muskel som är så mycket mer i medvetandet och sinnet. En symbol för det stora och fullkomliga. Jag har försökt att lägga band på mig själv men tanken om henne finns där. Som så ofta. Oavsett allt så bringar hon ro i mig. En känsla av krispig klarhet. Ren tanke. Det är något extraordinärt med allt det där. Någonting oerhört fint. Det som existerar i varje andetag. Uppvaknandet. Jag rycks tillbaka igen av en siren långt borta. Ljudet av verklighet efter en mikrovila i den annalkande sommaren.
Lev och älska!
Daniel