Brusfritt
Jag längtar efter att få komma ut med kameran igen. Känner suget. Den senaste tiden har det mest blivit musik och text som fått stå för det där behovet av uttryck som jag ofta bär. Det låter kanske pretentiös men det är så det är, så det känns. Jag och en god vän har dragit igång ett musikprojekt vilket tagit en hel del av min lediga tid i anspråk. Och med tanke på hur mycket ledig tid jag har så har jag spenderat flertalet timmar de senaste veckorna med just detta. Vi resonerar skämtsamt att det är vår sista chans att blir rockstjärnor. Det är en underlig känsla det där att se sina låtar ligga ute på olika musiktjänster. Ute för alla att se. För alla att döma. De berättar ju min historia. Det är en oerhört utlämnande känsla. Det får en att känna sig sårbar fast på ett väldigt fint sätt. Mina ord om det så fantastiskt vackra. Det jag aldrig tidigare upplevt där bland strofer och noter. Varsamt inbäddat. Där för alla och envar att beskåda. Att kanske själva ta till sig och göra egna tolkningar. Måla sina egna tavlor. Så som jag själv gör när jag lyssnar på musik. Vad berättar de för mig? Ja, ni vet allt det där. Och just dessa är mina låtar som berättar min historia. Den om uppvaknande och förälskelse. Om tankar och fullständighet. Så om bara en enda människa stannar upp, lyssnar och tillåter sig själv att fyllas med egna bilder, ja då är det tillräckligt.
Snart bär det dock av på den årliga öluffen. Och då axlar kameran rollen. Då är det den som tillsammans med de texter jag satt mig för att jobba med som får måla bilder för mig. De som berättar historierna. På ett sätt ska det bli skönt att lämna sitt egentliga liv här hemma och bara ta med sig det som är fint och värdefullt. Det som betyder något. Att fokusera på att bära just detta inom sig i ett par veckor. Nästan rogivande när jag tänker på det. Brusfritt. Meditativt. Ja, ett tillstånd.
Lev och älska!
Daniel