Ett tillstånd i Göteborg
Jag reser till Göteborg för att gå på en konsert. Jag reser med en vän som jag inte umgås med så ofta längre. Vi har mindre gemensamt idag än förr och har väl glidit ifrån varandra men vi känner varandra bra. Historia. Sommaren visar sig från sin allra bästa sida och känslan att våren nu är omsprungen är tydlig. Kristallklar. Jag tänker på att det var nästan exakt ett år sedan en annan konsert förgyllde en sommarkväll i Göteborg. Jag kommer ihåg hur många tankar jag skänkte det evenemanget. Hur hon var där och mina tankar kring vem hon var där med. Hur hemlighetsfull hon verkat kring trippen dit. Jag tänker på hur tankarna återuppväcktes ett halvår senare i höstmörkret. Allt det där far igenom mig i samma takt som landsbygden utanför tågfönstret. Gårdar och träd. Kustlinjen. Som tur är sätter sig tankarna inte. Jag bara registrerar dem som något som visades på en skärm för ett år sedan. Bilder.
Jag rycks ur mina tankar när min vän säger att han ska skriva ett meddelande till henne. Livet har nämligen slumpat sig så att hon är en arbetskamrat till honom. Uttrycket ”Världen är liten” skriver sig med tydliga bokstäver. Jag hör nästan hur en tung filtpenna sakta bygger bokstäverna på ett benvitt pappersark. Med ett försök till lättsam ton ber jag honom hålla mig utanför deras konversation men han skrattar bara. För honom är hon ju en gemensam bekant, han vet ju inget annat. Så jag låter det vara och skrattar jag med. Hon svarar snabbt på det han skrivit, så någon timma senare visar han mig hennes meddelande. Jag vet inte varför han visar mig det men jag noterar ett ”puss och kram”. Ett vanligt sätt att avsluta egentligen. Orden känns dock ovana att läsa i en text från henne och även rytmiken, men sedan tänker jag att de inte är skrivna i ett samtal mellan oss. Det är inte jag som är mottagaren. Det är en annan relation. Och i efterhand vet jag inte om det som stod där eller hur det var skrivit är en efterkonstruktion. A trick of the mind.
Lite senare på hotellrummet är det som om han försöker para ihop mig med henne och försöker övertyga mig om att jag borde agera, och jag skrattar till lite inombords. Han känner ju inte till det som råder i mig, han känner ju inte till det som hänt. När jag objektivt står där och betraktar skeendet är det ganska komiskt. En värld som är helt omedveten om en annan. Han vill ju mig bara väl men jag säger att hon är en kär vän och att jag inte vill riskera det genom att göra något som äventyrar vår vänskap. Jag skrattar till igen inombords men tänker sedan på de gånger jag varit hårfint nära att just göra det. En lika välbekant som obehaglig rysning går genom min kropp när jag minns de stunderna. Hela situationen där på ett hotellrum i Göteborg känns lite underlig men trots det ändå fin på ett sätt. Kanske känner han mig fortfarande bättre än jag tror. ”Mes!”, säger han på det sätt som manliga bekanta ibland gör till varandra. Jag ler och betraktar sedan det som brinner i mig och som ligger dolt för omvärlden. Jag styr över vårt samtal på något annat men tänker att det kanske är just i denna fråga som jag för första gången inte varit en mes. Första gången jag verkligen tog en chans och följde det jag känner. Första gången jag låtit mina känslor bära mig. Leda mig. Första gången jag handlöst slängt mit ut utan en tanke på var jag skulle landa.
Konserten blir en av de där tillfällena som jag finner styrka i. De där stunderna som konserter ofta så givmilt skänker mig. Nästan utomkroppslig. Som om tankar och brus är frånvarande och känslan av nuet är det som omfamnar mig. Mitt rätta habitat. Jag vet att hon också upplevde samma sak då för ett år sedan på samma gräsplan. Just det är något vi delar. Och det är just det som spelar någon roll. Det där hon kände i sin kropp då. Energin som flödade genom hennes kropp. Färgerna hon såg. Det fjäderlätta medvetendet. Känslan av att bara få vara. Ett tillstånd av välmående som trotsar allt annat. Ett tillstånd i Göteborg.
Lev och älska!
Daniel