Slukhål
Han äter knappt något. Det ligger två små bitar sill, två potatis och lite gräddfil klätt med klippt gräslök på hans tallrik. Jag tycker han blir mindre och mindre för varje gång jag ser honom. Tynande. Min farmor gnäller på honom för att han inte äter. Jag märker att han blir irriterad. Min far. De pratar om honom som om han inte satt där vid bordet. Som om han var någon annanstans, frånvarande på ett annat sätt. Jag undrar om han uppfattar det eller det går honom förbi. Är hans hjärna kapabel till att registrera det? Det gör mig i alla fall lite ledsen för hans skull. Han reser sig upp, tar rullatorn och går med sina tunna ben ut i hallen. Han kammar sig. Det gör han ofta. Det är som om han ibland tror att hon ska komma. Min mor. Som om han då och då glömt att hon gick bort för 36 år sedan. Jag tänker på hur det måste kännas för honom om det är så. Att pendla mellan vetskap, hopp och sedan vetskap igen. Jag kan nästan känna smärtan. Hur den strömmar genom honom när hoppet bryts av den plötsliga och kalla vetskapen. Om och om igen. Ett nattsvart hjul. Egentligen hade jag inte velat vara här. För min egen skull hade jag hellre varit någon annan stans. Men det är inte för min egen skull som jag firar midsommaren vid bordet här i huset där jag växte upp. Högtiderna är för andra. Det har dock gjort mig illa till mods redan innan. Gjort mig svag. Känslorna kring midsommarfirandet ligger bakom min reaktion på bussen dagen tidigare. Reaktionen hade inte lägrat mig i stunder då jag känner mig stark. Känslorna ligger bakom det faktum att jag någon dag senare svarar på ett meddelande alldeles för snabbt och med alldeles för många smileys. Överkompensation. En rest av firandet. Jag känner mig mottaglig vid högtider som dessa. Tänker för mycket. Ger saker för mycket utrymme. Blåser upp farhågor. Nu är det dock länge tills nästa gång. Så jag rider ut det. Låter allt skölja över mig för att sedan förhoppningsvis rinna bort. Någonstans kanske en brunn. Ett hål som sväljer den där strömmen. Slukar den. Om några dagar är jag mig själv igen. Det vet jag. Jag återhämtar mig. Jag tänker på andra midsomrar, andra firanden. Vackra och tilltalande. Egentligen är det ju min favorithögtid. I tanken. Av årets alla är det nog midsommaren som värmer mest, men inte just denna.