Per automatik
Jag stänger plötsligt musiken som jag lyssnar på och hör då rösten från en kille som sitter på andra sidan bussgången. Han pratar i mobiltelefonen. ”Vi ska till landet med några av hennes kompisar”. hör jag honom säga. Min första tanke kommer per automatik. Jag överrumplas totalt av den där jag sitter. Det var länge sedan den kom. ”Tänk om det är hon?”, susar den totalt orimliga tanken genom mig. ”Ett gäng småbarnsmorsor”, hör jag honom sedan säga till den han pratar med i sin telefon. Jag reagerar på sättet han säger det, nästan med en lite nedvärderande ton. Det irriterar mig. För en sekund blir det ett faktum att det faktisk är hon. Susets frågetecken transformeras till ett bläcksvart utropstecken. Blixtsnabbt. Sedan inser jag det statistiska i det hela. Det kan ju inte vara så. Det faktum att jag exakt i den sekunden skulle stänga av musiken. Att han skulle befinna sig på exakt samma buss och dessutom inom höravstånd. Och att det skulle vara exakt samma midsommarfest på landet är naturligtvis totalt orimligt. Jag låter den ytterst kortvariga tanken inte sätta sig i mig utan ser det som en av de där automatiska reaktionerna som jag inte fått på länge. En anomali. Han har skägg, en vit keps med för stor skärm och ett par adidas-sneakers. 35 år gammal kanske, men jag har å andra sidan alltid varit värdelös på att gissa ålder. Vi går av på samma busshållplats och går båda in på systembolaget. Statistiskt ohållbar slump, tänker jag. Livet kan inte spela så. Jag reflekterar lite över min reaktion men låter den vara. Morgondagens midsommarafton är förknippad med tillräckligt många tankar då jag ska spendera den med min far och farmor. Så jag väljer att inte ge reaktionen så mycket utrymme. Det är bara en reaktion, inget annat. En tillfällig och ytterst kortvarig respons som skett per automatik. Bara en händelse helt enkelt. Inget mer, inget mindre.