I samma riktning
Det är måndagsmorgon. På väg till jobb köper jag en kopp kaffe. Pappmugg med plastlock. Plötsligt befinner jag mig åter i måndagsmarschen. Alla i samma riktning. Viljelösa drönare. Med rytmiska steg mot olika men på ett sätt ändå samma mål rör vi oss. Jag finner det hela komiskt trots att jag är en av dem, trots att mina ben gör alla andras sällskap småler jag i det tysta. Det finns inget mål med själva målet. Känslan av att det inte finns något mervärde förutom lönen blir alltmer påtaglig. ”Är det tillräckligt?”, tänker jag tyst för mig själv. Den senaste tiden har jag tänkt mycket på att ändra karriärsbana. Men jag kan inget annat. Mina färdigheter är begränsade. Frustration. På något sätt måste det väl ändå gå, men ännu så länge är det bara tankar. Funderingar om framtid och mening. Kris? Ja, kanske! Jag vet inte. Oavsett så är måndagen här och jag är en av alla. Fortfarande med samma steg och i samma riktning.