Bortom
Konserten är intim och oerhört bra. Vi har pratat om den som hastigast, hon och jag. Så jag tar ett foto och skriver ett par ord för att skicka. För att förmedla. Precis så som jag gjort så många gånger tidigare. Men plötsligt hejdar jag mig. Som om någonting inom mig säger stopp. Trots att vi inte hörts på ett tag så känner jag mig ändå så ofantligt tjatig. Så jag börjar sudda ut bokstav för bokstav. Jag omintetgör ord för ord. Förpassar dem till obefintlighet, till något som inte varit. Dömer dem till ”aldrighet”. Trots att jag inget hellre vill än att förmedla den där konsertkänslan till henne så gör jag det aldrig. Jag låter det bero. Istället drunknar jag i de toner och strofer som kvällen förmedlar. Jag låter dem bekläda mig. Kanske förmedlas det ändå där i tanken. Som något bortom sinnet och orden. Bortom verkligheten som råder. Som något mer och större än det vi vet och känner till. Bortom det tvunget förklarade och berättade. Så jag tänker på henne och alla de ord jag skrivit. Alla de känslor och tankar jag känt och tänkt. Jag matar dem med värme och liv och hoppas att hon känner kvällen ändå, där någonstans bortom foton och ord, bortom handling och tjat.
Lev och älska!
Daniel