Stunden
Ingenting inom mig är under kontroll. Från att för ett par sekunder sedan kunnat styra medvetandet och mina sinnen vänds allt plötsligt upp och ner. Plötsligt står hon där trots att jag fått för mig att hon inte skulle komma. Plötsligt. Hjärtrytmen går från normalitet till abnormalitet. Blodflöde och inflation. Hon stannar inte länge men som alltid väcker det något inom mig, och som alltid får jag svårt för att prata. Jag känner mig fången i min egen kropp, i min förmåga att yttra mig. Eller snarare en oförmåga att vara. Att bete mig. Fången i den som är jag och i alla mina begränsningar. Samtidigt känner jag att det förmodligen är sista gången jag träffar henne innan sommarens ledigheter och semestrar så jag vill lagra varje sekund. Ville registrera varje synintryck och ord. Som om jag försöker omfamna en hastig bris en tokhet sommardag. Tafatt. Men tiden är en flyktig vän och utan att jag egentligen formerat en ena vettig mening så är hon med ens borta igen. Lika plötsligt. Lika hastigt. Den varma vårkvällen är fortfarande där men ändå inte. Som om jag inte fattat skeendet. Förvirrat men vackert. Så när jag vandrar hem är skeendet lika påtagligt som kort. Men jag omfamnar det trots dess tidsmässiga brist. Stunden är det som spelar roll.
Lev och älska!
Daniel