Söndagsvilan
Jag tänker på henne. Det gör jag ofta. Mina försök att hålla distans till de där tankarna är svaga. Oftast fruktlösa. Det jag bär inom mig är mäktigt. När jag sluter mina ögon ser jag hennes leende, jag hör det ärliga skrattet och jag undrar hur hon har det. Om de kommit tillrätta i den nya lägenheten. Om livet börjar falla på plats för henne. Tankar kring vardagen strålar genom mig. Hennes vardag. Allt det där man pratar om. Pratade om. Då och då sköljer skammen och ångesten över mig. Skammen över min reaktion den där helgen för sex veckor sedan. Att jag inte lyckades lägga band på mig själv, inte lyckades spela oberörd. Ångesten över vad min reaktion kan ha ställt till med. Obehagliga aningar. Allt det som hösten får utvisa. Oskrivet svart bläck. Jag bär en skam för att jag inte lyckades att bara vara glad för hennes skull. Jag lät glädjen slåss mot allt det där andra i mig. Det känns som om jag svärtade ner de vackra för henne. Besudlade det jag själv håller så högt. Hennes lycka. Hennes sång.
Med Waits högt på stereon häller jag upp ett varmt bad och hämtar en ensam öl från kylen. Söndagsvilan. Den immiga flaskan hittar sin plats på fönsterkarmen och jag låter det rykande vattnen omsluta min nakna kropp. Nerbäddad. Träningsvärkande muskler kureras. Näst intill tyngdlös. En flykt kanske. En stund av ro. Jag blundar och frammanar bilden igen. Det är som om sinnet får syre. Som om färgerna återvänder där i medvetandet, bakom mina slutna ögonlock. Vila.
Lev och älska!
Daniel