Imperfektumet som spöke
Det är fredag och jag sitter på bussen hem. Helg. Som alltid spelar jag högt i lurarna. Som för att möta den stundande ledigheten på ett så bra sätt som möjligt. Toner för att visa vägen. Kartläsare. Prozac. Solen skiner och vinden får de utspridda träden på Söderslätt att dansa. Fortfarande gröna. Då och då har jag skickat små fredagshälsningar till henne. Ja, nu var det ett tag sedan, men tidigare. Vår historia. En kort observation av något jag sett. Eller bara en rolig bild. Bara något enkelt. Lättsamt. En gång svarade hon när hon stod och lagade pannkakor med sina småtjejer. Jag kommer ihåg det väl. Enkla sms mellan vänner. Jag minns det med värme. Det framkallar ett leende medan septembereftermiddagen rusar förbi utanför. Imperfektumet svävar ovanför mig som ett spöke men jag väljer att ignorera det. Jag vill inte tro att allt det där bara kommer att vara ett minne. En falnande hågkomst. En bild av någonting som en gång var. Jag vill tro att det fortfarande finns ett utrymme för det där även i ännu ej upplevda datum. Att det fortfarande är en del av det som är vi. Det jag älskar. Någon gång. Jag suddar dock ut orden jag skrivit, Är det för tidigt? Jag vet inte, men vill inte störa i hennes lycka. Det är hennes tid. Marken under mina fötter känns osäker så jag förpassar de sista bokstäverna till det oskrivna. Backspace. J-O-L-L-A-H, baklänges. Jag skruvar upp musiken ytterligare och låter mig själv flätas samman med Lana Del Rays stömma. Flyter bort bland skrivna meddelanden och noggrant ihågkomna svar. Varsamt registrerade. Fredag.
Lev och älska!
Daniel