Åter och igen
Återigen tycker jag mig se henne. Jag har precis avverkat mina varv runt parken och med avtagande puls är jag på väg hem. En dusch, musik och en kall öl i soffan. Det är planen. Enkel men behaglig. På en sidogata ser jag två personer och kvinnan går på exakt samma sätt som jag minns att hon gjorde. Väskan hänger på samma sätt över hennes axel. Det är för långt bort för att jag ska kunna avgöra om det verkligen är henne jag ser i fredagskvällen. Svettdropparna som svider i mina ögon gör synen otydlig. Flytande. Jag fortsätter men vänder mig om några meter senare. Jag ser hur de hand i hand går mot restaurangen där vi druckit öl tillsammans. Hon och jag i en annan tid. I ett annat universum. Jag ser hur de stannar utanför. Kanske frågar de personalen om de har ett ledigt bord eller så tittar de bara på menyn. Jag fortsätter hemåt men vet redan där och då att jag kommer att bära med mig bilden in i fredagskvällen, in i natten. Jag kommer se dem där vid ett bord. De delar en flaska vin och skrattar. Jag ser deras förälskade blickar när tittar på varandra. Jag ser hur de flätar samman sina fingrar och ler. Kanske firar de något. Ett jubileum. Kanske är det ett år sedan de träffades. Kanske inte. Kanske är det inte ens de jag med svidande ögon har sett där på en sidogata i mina kvarter. Det spelar ingen roll för bilderna jag ser där i kvällen i mitt medvetande är tydliga. Kärleken och förälskelsen är odiskutabel i skådespelet som sätts upp på den välbelysta scenen i mitt inre. Åtrån likaså. Hela deras kväll spelas upp. Akt för akt. Kapitel för kapitel. Från den där flaskan vin tills det att de somnar nakna tätt intill varandra, varma och fyllda av kärleken de delar. Kärleken som är deras. Kärleken som definierar allt det som är dem.